Igår slog något fel i Annas (jag) huvud och hon bestämde för att försöka förstöra saker för mig.
Hon bestämde sig för att sms trakkassera (stavning) en kille, eller till och med två som jag skulle kunna säga betyder lite mer för mig än vad vanliga kompis killar gör, speciellt en av dem.

Hon bestämde sig bland annat för att skicka ett skämt till honom som faktiskt till och med jag trodde att han skulle tycka var lustigt men han blev less och arg och sen brast allt för henne och hon avslöjade massa hemligheter om mig som jag inte ville dela med mig av egentligen, speciellt inte till honom. Medans hon grät på insidan satt jag och skrattade med Anna Svart (inte jag) och Sofia-Linn (inte jag heller för den delen). Det var freaky.

Och hela världen snurrar nu och när någon tar tag i min hand för att stabilisera mig så ser jag världen genom dennes ögon, jag blir själv paranoid, själv ledsen och känner mig utfryst med men jag kan hålla för min mun och lyckas hålla käften. Vi kollade på franska kortfilmer om kärlek medan vi var ledsna med passion, någon hatade med passion och någon orkade inte, kände hur energin försvann och det med passion.

Alla springer iväg från mig nu, alla puttar till mig och springer därifrån precis som i drömmarna jag hade som lite om att mamma skulle springa ifrån mig. Betyder det att det är min sanna mardröm? Min sanna skräck och rädsla? Att bli lämnad.

Varför måste jag hålla kvar i era trådar tills era tyger tillslut går sönder och jag inte har någonting kvar!?
Förlåt.

Jag kanske är störd och dum i huvudet som det skämtas om, trots allt.