Mohahah!

Dagen har bestått av snöskottand, shopping och film.
Jag handlade 3 tröjor 2 byxor och en digitalkamera.
Min förra kamera hade varit lite trasig sedan ett tag tillbaka men jag vägrade ge upp om den, tillslut gav den upp ändå.
Så jag köpte en ny jag är nöjd med den och det känns som att jag fotar lite mer nu med!
Eller okej, har haft den en dag men har fotat massa idag…

Jag tror jag har börjat förstå nu, jag tror att jag börjat gå mot insikten
om att man inte är svag för att man vågar visa känslor.
Du är inte svag för att du gråter.
Du är inte svag för att du älskar.
Om du vågar vara kär, vågar älska någon så är du stark.
Kärlek är ju trots allt bland de svåraste sakerna som finns.
Kärlek gör ont, kärlek klär av dig naken så att alla kan se ditt sanna jag.
Stark Kärlek lämnar alltid efter sig ett sår,
ett sår som inte alltid snabbar på sig att bli ett ärr.

Det finns folk som inte tror på att det finns en själ,
har de människorna verkligen varit kära?
Så kära att själen verker och det gör ont att andas.
Så kära att det fräter på hjärtat och glöder i skelettet.
Så kära att varje andetag förvandlas till svavel och varje hjärtslag till en hjärtattack.

Nä, inte fan är man svag för att man känner saker.
Inte fan är man svag för att man gråter medan man sakta dör.
För jag tror att jag förstått att redan vid födseln, så börjar vi dö.
Känslor, kärlek, hat, sorg är alla som en cigarett.
Desto mer, desto fler, desto mer förödande.

Livet är en långsam död.
Och gud, gud vad vackert det är.

Jake Sully (Sam Worthington), en gammal marinsoldat som blivit rullstolsbunden, får ta sin brors plats i ett projekt, när hans bror blir mördad. Hans bror var forskare och skulle ingå i ett projekt på månen Pandora. På Pandora finns en slags metall som kan rädda Jorden från att dö, kruxet är att på den platsen där metallen finns som mest ligger en av urinvånarnas städer. Arten kallas Na´vi och anses vara en art lik människan fast primitivare men fysiskt sett mycket starkare och längre. Jake Sullys bror fick en avatar odlad efter sig, en avatar är en kropp gjord av både mänsklig DNA och DNA från Na’vi och eftersom att Jake och han var enäggstvillingar så stämmer deras DNA och Jake kan på så sätt även han styra denna avatar. Jakes jobb blir väldigt snart att igenom att faktiskt umgås med Na’vi, lära sig av dem och försöka få deras förtroende för att senare få dem att flytta. I gengäld ska han få sina ben fixade men saker och ting blir inte riktigt som Jake tänkt sig och han börjar undra vilken av hans nu 2 kroppar som egentligen är avataren..

Detta måste vara årets om inte mitt livs mest hypade film. Vart jag än gick så tycktes jag få ta del av hypen, igenom affischer, trailers och det eviga snacket om filmen. Vilken umgängeskrets jag än umgicks i så fanns alltid den där personen som tycks leva för att få se denna film. En sådan mäktig hype att jag så fruktansvärt lätt skulle kunna bli besviken, men det blev jag inte. Jag hade hört att kritiker på en förhandsvisning sagt att de inte kunnat se vad som var 3D och inte och det är faktiskt sant ibland, vissa saker ser verkligen riktiga ut och om det inte gjorde det först så vänjer sig ögonen och sinner på något sätt så att allting väcks till liv, om inte jag tyckt om handlingen så hade iaf mina ögon en fest, vackert! Jag ska vara ärlig, efter cirka 20 minuter av filmen så visste jag att jag ville se den igen så fort som möjligt och detta har bara hänt med en film tidigare = sagan om ringen. Vilket är roligt eftersom att jag och min bror diskuterade innan om ifall den var bättre än sagan om ringen eller ej. Nej, det är den kanske inte, men det kanske jag säger för att det känns som att jag har ett känslomässigt band med sagan om ringen. Vi kan säga att denna film är som sagan om ringen, fast ute i rymden så den kanske är lika bra? Enligt mig.

Handlingen är kanske inte jätte nyskapande, Pocahontas liksom fast i framtiden, men det är ju en historia som aldrig riktigt blir gammal. Kärlek är ju trots allt det största som finns, kärlek i alla former. Jag berördes mycket av Na’vis kärlek till deras hem och naturen och på det sättet är de oskyldiga och får ganska snart hela publiken att hålla på dem om det skulle bli ett krig, vilket det blir och Jake får frågan hur det känns att överge sin art och vid just den punkten har nog hela publiken övergett sin art, utan att dem kanske vet om det. Filmen har ju egentligen upp frågor om hur vi faktiskt behandlar människor som är så lika oss själva fastän vi inte inser det. Människor har igenom alla tider stormat in i länder, städer och tagit folks hem utan att inse att vi är samma. Jag menar även Na’vis blod är rött.

Faktiskt Fantastisk, rak igenom.
Ett intryck även ifall den inte rört mig lika långt in som andra filmer har.
Och vet ni vad? Jag har hittat en stream och ska redan se den igen :).

5 av 5 stjärnor

Jag börjar nog längta hem litegrann nu ändå. Längtar efter min familj, min bror och min katt mest tror jag just nu och mamma såklart och hennes goda mat. Pappa saknar jag också men jag är nog inte en lika stor del av hans liv som jag själv hade velat :/ , vet inte om det har att göra med att vi är väldigt lika eller så men han är iaf närvarande. Saknar alla! Imorgon ska jag gå på bio med min bror David och min son Artem, vi ska se AVATAR som utan tvekan är årets mest hypade film vilket innebär att jag har extremt stora förväntningar. Alla mina kompisar som sett den har älskat den, velat starta förhållanden med den och what not :P..

Kommer hem ikväll vid halv elva typ, åker tåg nästan hela vägen så tar inte så lång tid som det kan göra vilket är riktigt skönt. När jag kommer hem tror jag nog bara att jag ska sova, kanske ta ett varmt bad innan jag somnar, bara släppa allt och typ glömma Molkom lite. Det känns verkligen som en dröm hela Molkom ibland, verkligen som en plats som inte hör samman med resten av världen. Som person känns det som jag utvecklats lika mycket i Molkom som jag gjort på 10 år typ och kommit så mycket närmare människor redan när man kännt varandra 2 veckor. Fysiskt går tiden så sakta ibland men psykiskt så snabbt. Klart man blir förvirrad, hoppas att jag kan tänka lite nu när jag är hemma.

Regissören Andreas Öhman skrev idag i sin blogg en väldigt smart sak om klippning:

”Åter till att döda sina darlings. Det är lite som att glömma bort en flickvän som man en gång älskat. När man väl kommit över att man tagit bort den ur sitt liv (film) så blir man jävligt lycklig att man får det att funka ändå, och till och med bättre! Känslan av att få till rytmen i en film (eller i sitt liv) är en äkta feel good-känsla och som gör det värt att göra det man gör!”

 Idag har varit en smått sysslolös dag. Inte så mycket har hänt.
Vaknade upp vid 11 och sen hade jag, Anna Svart, Per & Erik nisseverkstad.
Vi fixade omslag till våra höst-dvd:er och sen klippte vi ut dem och satte i fodralen.
Var och en hade hand om en egen station.
Det har vi gjort 2 år i rad nu, mer julstämning än så blir det nog inte.

Nu ska vi ta avsked av tomtebo.
Med kärlek, leenden, musik och skratt.

Exciting !!
Och Crispin Glover looks mighty fiiine ;D !

För 5 år sedan och några timmar så var jag 15 år.
Det var fest hos Robert.
Malin, Chrille, Jimmy var där och problemen som då verkade så stora,
var små i jämnförelse av deras konsekvenser.

Idag vaknade jag upp icke-ensam.
Bredvid mig låg en varm och bekväm famn.
När väckarklockan ringde vid nio så var det inte så lockande att kliva upp.
Alla anledningar till varför vi skulle gå upp var bortglömda
men tillslut ringde verkligheten oss båda och uppvaknandet var ett faktum.

Dagen har innehållt USB-minnen, filmfiler, nachos, extremt gäl sång och väntan.
Det enda jag väntar på och det enda som förväntas av mig just nu är utvecklingssamtal med läraren.
Alla i klassen ska ha dem och just nu är allt ganska så försenat.
Mitt samtal ska egentligen börja om cirka 5 minuter men vissa samtal verkar ha dragit ut på tiden.

Imorgon väntar glädje och berusning, vi har massor att fira:
* Klara med filmerna
* Simon kom vidare i uttagningen till en bra scenskola i Sthlm
* De fina minnena från de soon to be rivna Tomtebo
* Gamla elever kommer på besök
* Julen är här!
* Lovet knackar på dörren
* Alla lever ännu

Pling pling säger det i högtalarna. Fick en extremt konstig känsla i magen helt plötsligt, förstår inte riktigt vad den kan betyda. Det är ungefär 4 skoldagar kvar nu tills det är jullov och snart är det julafton. Håller på att klistra in foton från förra året i ett fotoalbum och inser att det bara är ett halvår kvar. När man tänker att det bara är ett halvår kvar känns det som om det är alldeles för kort men när man tänker att lika mycket ska hända som det gjort detta halvår så känns det plötsligt längre.

På senare tid har jag mest undrat om jag är tillräckligt djup? Är jag tillräckligt intressant eller är jag fullkomligt ytlig och lättläst.. Jag vet att det är fel men vad visar utsidan? Önskar jag kunde vara mer mystisk och poetisk men jag tycker samtidigt om att folk ganska lätt kan lära känna mig utan att bli ”skrämda”.

Funderar också på att byta designen på bloggen men gillar denna design känns ju ”mig” på något sätt. Även fast jag skulle vilja ha en lite mindre rosa och lite mer ”konstnärlig”, ”skrivar” blogg. Fast denna räcker väl gott och väl ett tag till. Inget innan året är slut iallafall tror jag.

Så, vad ska man göra nu? Filmen färdig, nyduschad…

* Sitta vid datorn och nörda
* Kolla på resten av sagan om de två tornen
* Fortsätta klistra in foton i fotoalbumet

Oh, well får se.

Hmm.. Vad borde jag skriva mer om i denna blogg?

 Ett mörkt moln sprider sig över klassen, det är den gamla hederliga klippsjukan som drabbar de flesta när klipptiderna börjar lida mot sitt slut. Har vi klippt filmen korrekt? Kan den bli bättre? Borde vi ha användt en annan tagning och gör det egentligen något att bilden tiltas ner en centimeter för att sedan återgå till den forna positionen bara för att skådespelet är som bäst i denna tagning. Är färgkorren okej och hörs det verkligen inte att det är dubbat?

Jo, nu sprids ångesten och alla verkar drabbas på ett eller annat sätt.
Vissa blir förbannade, vissa blir dystra och tysta, andra blir förbannade och hugger mot andra och vissa tröstäter pasta på kvällskvisten mest bara. Fast jag tror att det kommer att bli okej, jag tror att vi kommer att sluta terminen med 5 helt okej filmer (+ våra tidigare filmer). Om inte annat så går vi ju på en skola, där ska man lära sig saker och det tror jag bannemig vi gjort för vi har då fan gjort bättre produktioner än tidigare ! Så nästa projekt kommer att bli guld.

Lila ser bra ut, är lite orolig över slutet ändå, vet inte om alla kommer förstå för det är ett ganska tolkningsfritt slut och jag hoppas att det är roligt och intressant mer än förvirrande. Annars är jag nöjd, vi dubbade orch-ljud med Per och Erik idag och det blev faktiskt riktigt bra haha! Det var askul när de satt och presterade tills det bara rann saliv ur munnarna på dem medan de vräkte ur sig äckligare och äckligare orkiska..