NÅGOT ÄR FEL PÅ MÄNNISKOR!?
Varför röstar man på någon som solat sig igenom en hel tävling istället för någon som visat sig vara en sann överlevare!?
Ingen gillade Ellenor, i princip ALLA gillade Jarmo..
Tydligen så handlar det om att inte störa någon, göra vad alla andra säger åt en att göra och att inte tänka på sig själv istället för att ha åsikter och vara en överlevare !? Ingen tittare tyckte att Ellinor var värd att vinna.

JARMO VANN ROBINSSON!
egentlingen..

 Vad som än händer kommer det alltid finnas folk som tvivlar och inte tror på en.
Det kommer alltid finnas folk som inte trodde på en innan men som börjar göra det senare.

När jag skrev mitt manus fanns det folk som tyckte att det var en riktigt bra manus men som tvivlade på att jag skulle kunna regissera det, på att jag skulle kunna göra manuset rättvisa. Ärligt talat så tvivlade jag på mig själv många gånger innan med men jag skulle tamejfan göra det! Det här är en skola och jag är här för att lära mig, jag visste att jag kanske skulle kunna klara det och om jag inte gjorde det vad hade jag att förlora? Vem bryr sig ifall de andra hade rätt, den enda jag kunde ha gjort riktigt besviken hade varit mig själv? Även fast jag oroade mig för att jag kanske skulle göra mina skådespelare besvikna när jag lovat dem så mycket.

Men vet ni vad? Jag lyckades. Jag kanske inte lyckades 100% men det ger mig bara en större chans att lyckas större nästa gång. Folk kom och sa till mig att de tyckte att filmen var jätte bra, de hade inte trott att jag skulle kunna lyckas i början, men det hade jag. Jag kände mig lite ledsen först, hade folk som egentligen aldrig sett mig regissera dömt mig i förväg utefter hur jag betedde mig i vanliga fall? Jag vet att jag är flummig, klantig och smått knäpp men ”there’s a time and a place”. Men jag gör ju faktiskt samma sak ibland? Det gör vi ju alla och hur det än blir, hur många mount everest jag än bestiger så kommer det alltid att finnas dem som inte tror på mig.

 Här är något jag aldrig trodde jag skulle få höra/läsa, men allas våran favoritbloggerska Isabella (BlondinBella) Löwengrip har tänkt sig att köpa upp ungefär halva Örnsköldsvik innan hon fyllt 30 och igenom detta konkurrera ut Foppa Forsberg.
Detta skriver hon i ett av hennes senaste blogginlägg.

Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta, gråta eller nicka till och säga ”aaah”.
Självklart är Isabella en tjej med grymt självförtroende som inget annat vill är att tjejer ska känna detsamma och må bra och det är ju en fantastisk förebild för tjejerna i vilken stad som helst. Men jag vill gärna veta, vad har Bella tänkt att göra för våran lilla stad? Bara investera eller faktiskt bidra med något?

Allting sammanfattades i en mening som man kan ta på vilket sätt som helst, så jag ska inte dömma förrens jag fått höra med men min första reaktion  var att Isabella tänkte att Övik var möjlig att köpa, en liten skitstad som inte bryr sig ett skit om vad som händer med den. Ett föremål och inte ett hem med ett hjärta. Det var lite tråkigt, Övik som vilken stad som helst blir inte din igenom att ge pengar eller köpa. Man måste vinna vårat förtroende med och våran beundran och det är inte heller något man kan köpa.

Jag har alltid undrat varför eller hur man kan bli kär?
Hur kan denna känsla framkallas? I really don’t get it.
Plötsligt står personen där, någon man just träffat eller någon man kännt i flera år och ett tu tre så lyser dem i ett helt nytt sken. Plötsligt så har de en sådan makt över en och förmodligen anar dem inte ens det.
Hur kan en person få det att pirra i magen och fräta i bröstkorgen på ett sådan grymt sätt?
Hur kan en person få en att faktiskt känna ett organ som det inte är tänkt att man ska känna?
Eller en ännu större fråga, hur kan en känsla vara så fantastisk men samtidigt bland det värsta man någonsin får känna.
En känsla man ibland skulle göra allt för att få leva utan men ändå håller fast vid för blotta livet.

Och sen då? Hur kan en sådan extremt stark känsla försvinna sedan?
Efter några år, månader eller kanske till och med veckor?
Ett köttsår läker väl aldrig? Det blir ett ärr.

Men vad ska man göra om man är med i kriget utan att få ett köttsår?
Man går ut i kriget utan att riktigt veta varför utan man går där med sin skinande rustning, i den glödheta solen på det tomma fältet täckt av sand och blod från krigare som fallit, krigare som gett upp. Någonstans vet man att man längtar efter det svidande hugget av att få ett köttsår. Man får möta många krigare som är ute av samma anledningar som en själv och troligen med samma rädsla, allt som behövs är ögonkontakt. Men ibland känner man inte hugget, ett hugg träffar en utan att märkas, smidigt och dödligt.

Plötsligt kommer någon framför en, ögonkontakten fångas och man känner hugget men krigaren släpper blicken. Du stannar upp och undrar hur en sådan stark känsla bara kunde träffa dig? Varför jag, en sån här börda ska delas av två! Man springer efter men blir ignorerad. Du drar ditt svärd och försöker att göra någon slags skada men krigaren har en sköld och det slutar med att du själv blir skuren och sårad för ditt svärd är trubbigt och krigaren är immun.
I slutändan är det ett krig emot dig själv istället och dina egna köttsår blir alltid infekterade.

 Hade tänkt att recensera 10 st filmer innan helgen var slut men något säger mig att jag inte kommer hinna, fanns annat att göra idag. Men åtta filmer! Jag är nöjd, kanske blir fler filmrecensioner hädanefter .

Poppy är en glad, sprallig och smått galen kvinna i 30 års åldern. Hon lever sitt liv dag för dag och jobbar som fröken.
Hon har ingen kille och bryr sig inte speciellt mycket om det heller utan trivs med att vara sig själv och träffa sina vänninor på helgerna. Poppy är en sån som tycker om att hitta på saker och prova nya saker så under filmens gång får vi se henne göra allt från börja ta flamenco lektioner till körlektioner. Är du redo att lära känna Poppy?

I denna film finns ingen konflikt, det är bara handling och dagar som går.
Första 20 minuterna funderade jag starkt på att stänga av men sen så slutade det med att jag satt och kollade längre. Men jag har konstant tagit pauser, långtråkig film utan spänning överhuvudtaget.. Det har säkert tagit mig 7 timmar att försöka se klart den här filmen och jag har ärligt talat inte gjort det än.
Wannabe Amelie fast i engelsk tappning.
Lousy and dull!

1 (½) av 5 stjärnor
*

Den här filmen följer 5 st tjejer i 20-30 års åldern. De är 2 kompis gäng bestående av Gigi (Ginnifer Goodwin), Beth (Jennifer Aniston) och Janine (Jennifer Connelly) i det ena och Anna (Scarlett Johansson) & Mary (Drew Barrymore) i det andra, under filmen förs dock dessa kompisgäng lite samman.. Pågrund av killar!
Alla dessa tjejer har något sorts problem eller rättare sagt så kan man säga att dessa tjejer delas in i olika subkategorier av de vanligaste kvinnopersonligheterna. Gigi är inte speciellt bra på att dejta, hon är väldigt flummig och kan prata utav bara den, sen är hon så fruktansvärt nervös och orolig för att hon aldrig ska få någon kille att hon skrämmer de flesta. Beth har varit tillsammans med samma kille i 7 år medan alla hennes kompisar har börjat gifta sig, hon är orolig att de aldrig ska gifta sig eftersom att hennes kille (Ben Affleck) inte riktigt tror på giftemål. Jag skulle kunna fortsätta många rader med att beskriva dessa tjejer men se filmen istället!

Okej, så jag tror att många som ser denna film får en stor sympati för alla tjejer och tycker att killarna i filmen är riktiga svin men så är det faktiskt inte. Visst finns det killar i filmen som är lite sviniga men jag känner sympati med många av killarna med. Eftersom att jag är tjej och faktiskt känner igen mig i några saker som händer i filmen (vilket MÅNGA som ser filmen kommer att göra) så förstår jag ju hur tjejerna tänker men de gör sina misstag och det är självklart bra, annars vore det bara en dålig film.. Jag hade kul med att under filmens gång lista ut ungefär vilken av tjejerna jag påminner mest om och jag måste nog säga att jag är en blanding av Gigi och Mary kanske, flummig och lite klantig men ändå tillbakadragen och har faktiskt lättare att träffa killar via internet…. Förmodligen för att jag är flummig och klantig .
Det här var en mysig film, faktiskt en av de få filmer där jag inte riktigt ville att det skulle ta slut när det gjorde det men oh well. Det var då inte en fantastisk film men värd att se, lärde mig säkert någonting från den och det kan nog många Personer göra. Både tjejer och killar borde se denna, helst tillsammans. Om du gillade filmer som the holiday eller love actully så kommer du gilla denna med!

3 av 5 stjärnor
* * *

Juno (Ellen Page) är en 16-årig tjej som en vanlig spanska lektion bestämmer sig för att ha sex med sin kompis Bleeker (Michael Cera). Allting går som det är tänkt, förutom en grej, Juno märker efter ett tag att hon förmodligen blivit gravid efter att ha tagit ungefär 3st graviditetstest så känner hon sig ganska säker på saken också. Hon berättar det för Bleeker och för hennes bästa kompis Leah (Oliva Thirlby) och bestämmer sig sedan för att göra abort, väl på kliniken så känner hon att hon inte kan göra det, barnet har trots allt förmodligen ett bultande hjärta och naglar! Hon bestämmer sig istället för att ge bort barnet via adoption. Nu väntar bara att hitta föräldrar, berätta det för sina egna föräldrar, en hel graviditet, fortsätta skolan och lista ut vad hon egentligen känner för den där Bleeker.

Juno är en extremt charmig film och framförallt en extremt charmig karaktär, tänk om man vad mer som Juno? Så avslappnad och härligt ironiskt och med sådan självdistans, verkligen en tjej som följer sina egna beslut och känslor. Historian är härlig och musiken är mysig, ja jag vet inte vad mer jag ska säga. En feel-good film som verkligen funkar tycker jag, jag tyckte om den när jag såg den på bio med min kompis Johanna och visste direkt att jag skulle se den igen. Filmen berättar att det kan komma något bra ur det mesta, även om det inte riktigt blir som man tänkt sig.
Perfekt film för de flesta skulle jag säga, säkert något att se med kompisarna en hemmakväll eller med din morsa, ja vad vet jag haha. Känner du dig ner? Se filmen…. Ja.

4 av 5 stjärnor
* * * *

Det är en solig fin sommar dag i central park. Barnen leker i parken, folk står och pratar med varandra, de rastar hunden och gör allt som man glr på en solig sommardag. Två tjejer sitter på en bänk, en av dem läser och den andra kollar på människorna (uselt skådespel), hon ser något konstigt och hör folk skrika medan hennes väninna fortsätter att läsa sin bok. Plötsligt stannar alla människor upp och går sedan baklänges, den nyfikna tjejen fattar inte hur hennes vän inte kan se detta och vänder sig mot henne. Hennes vän börjar upprepa allt hon säger och tar sedan sin hårnål och kör den igenom sin strupe. En bit bort befinner vi oss vid ett byggnadsarbete där arbetarna börjar hoppa nerifrån taket, folk tar livet av sig själva!
Vi får följa Elliot Moore (Mark Wahlberg) som är biologilärare på ett gymnasium, mitt under lektionen blir han utkallad till ett lärarmöte, de berättar om det som händer i stan, en terroristattack och alla barn ska skickas hem och alla lärare med. Elliot går hem till sin fru Alma (Zooey Deschanel) och de beslutar sig för att följa med några vänner och fly från Manhattan från terroristerna. I slutändan visar det sig att terroristerna kanske vad de tänkt sig och närmare än de tror.

Jag kom ihåg när jag och min bror gick och såg den här filmen i början av förra sommaren, jag hade längtat ett bra tag eftersom att M. Night Shyamalan är en av mina topp 3 favoritregissörer och jag tycker väldigt bra om (i princip) alla hans filmer. Jag tycker att filmen är bra, jag gillar budskapet jag får av den och jag tycker att den är spännande. Det är väldigt många som inte håller med mig. De flesta tycker att det är tråkig, inte är läskig och princip är värdelös. Men jag ser så mycket i den och jag har tänkt att berätta om det här, kommer säkert massor av spoilers så om du inte vill veta sluta läsa. Annars kan jag säga att om du gillar lady in the water som är en annan av hans filmer som jag gillar och nästan ingen annan så kan du mycket möjligt gilla denna med. Mitt tips är, håll ögon och öron öppna! Den här filmen är dock inte perfekt, Shyamalan är en människa, jag lovar. Skådespelet är inte alltid det bästa jag sett, jag saknar mer rädsla i många av stunderna i filmen men jag förlåter den.

Filmen får av mig 4 av 5
* * * *

SPOILERS!
Jag har hört att i början handlade detta manus bara om växthuseffekten men det nekades ganska snabbt, så Shyamalan la in lite mer av sin egen krydda i det men behöll enligt mig fortfarande det han ville säga med filmen och det funkade tydligen för vissa men inte för andra. För mig handlar det här helt klart om att ”terroristerna” är vår kära natur och moder jord som säger nej! Det man måste notera i den här filmen är några små detaljer.

1 I början t.ex när Elliot pratar om hur alla bin på jorden försvinner spårlös och det sedan står på tavlan att människan skulle överleva högst 4 år utan våra bin. Jag antar att det Shyamalan vill säga om detta är att vi faktiskt inte bryr oss, de flesta av oss bryr oss inte ett skit ifall våra bin är livsviktiga för oss vi har alldeles för många andra problem! Grejen är att förmodligen skulle alla bin klara sig så mycket bättre utan oss, människan och det är lite vad den här filmen handlar om.

2 Om du har missat det här vet jag inte vad jag ska säga, Elliot snackar en hel del om hans mood ring, du vet en såndär man har på sig som ändrar färg beroende på din energi, värme eller liknande? Växterna som en gång för alla försöker skydda sig själva igenom att försöka utrota deras hot känner sig egentligen bara hotade av dem som bär på dålig energi. De som är rädda själva och försöker skydda sig, de som är arga och dylikt. Om jag tänker efter tror jag inte att någon som är fullkomligt lycklig dör i denna film. Det är därför våra huvudkaraktärer överlever på slutet för de är lyckliga att de får vara tillsammans medan i princip HELA resten av befolkningen är stressade, rädda och ledsna = negativa energier. Pecis som djur bara skyddar sig mot folk som har en slags negativ energi, alla varelser känner på sig sånt här, även du..
En rolig grej med är att om jag kommer ihåg rätt så blev min ring faktiskt grön när man var glad .

3 En gubbe i filmen snackar i mitten av filmen om hur växter skyddar sig själva och han tror att det är växterna som gör allt och han har ju rätt också, men vem skulle tro honom?

Enligt mig är det här helt klart en lite predikan om växthuseffekten men en smått övernaturlig men fruktansvärt intressant och inspererande sådan. Vem vet liksom? Naturens fenomen har fortsatt att överasska människan och kommer alltid att göra sådant. ”An act of nature, and we’ll never fully understand it.”

SPOILERS!