I helgen har vi en filmövning, övningen heter ”Var är mitt bröd?”.
Vi fick igår en rad meningar som vi sedan skulle slå ihop till ett manus, meningarna skulle ligga i den ordninge de var.
Haha dialogerna blev helknasiga men vi i grupp tre fick det att fungera och idag börjar vi filma.

Önska oss lycka till!

Idag fanns det inte så mycket att göra. Eller idag FINNS det inte så mycket att göra.
Tidigare hade vi lektioner och det var ganska svårt, man kände sig som ett ufo när man satt där fan.
Antingen är jag bara dum eller så fick vi lära oss mindre än vi trodde på mediaprogrammet, iaf filmrelaterat.. DAMN YOU LARS haha.

Idag blir det en ny dag… och då ska jag inte vara yr.

Klockan 19:00 idag ska jag, Per och Martin kolla på Lordi filmen Dark Floors.
Jag har fått i uppgift att analyzera den så vi ska hjälpas åt och komma fram till vad den egentligen handlar om.
Jag tycker att den är ganska svår, den är ganska tufft att fundera på vad den betyder och så, men Martin och Per är smarta så det funkar nog.

Har nu flyttat in på internatet på molkoms folkhögskola.
Är faktiskt riktigt trevligt här, bra klass och riktigt bra lärare.

Här är mitt rum:

På måndag börjar skolan på riktigt.

Det jag känner just nu kommer säkert (förhoppningsvis) alla känna en dag.
Det känns så konstigt, om en vecka så flyttar jag imorgon. Samtidigt som det är spännande och läskigt så känns det ensamt..
Ensamt!? Jag ska bo på internat, jag lär ju vara riktigt less efter en vecka . Men det kommer nog vara en gnutta isolerande med. Att bo med folk jag inte känner som de flesta är från södra sverige och de kommer säkert dra deras Norrlandsskämt vilket jag faktiskt ser fram emot.

Mamma kommer att grina som fan, hon brukar grina när jag ska fara till pappa över helgen … Hon blir tårögd när jag ska sova över hos en kompis en kväll… Shit, jag kommer att dö.

Jag jobbade på modo hockey förra säsongen som Kamera(kvinna) och idag är det match, den är jag tvungen att se.
Vilken nostalgi, det blir som ett avslut.

Farwell Norrland, I shall see you again.

Ganska ofta brukar jag leva livet som det rullar på och när ett hinder ställs framför mig så funderar jag ”vad gjorde hon/han i denna situation”, denna hon/han är alltid en karaktär från en film.
Fastän det som händer i film oftast inte är verkligt så måste det ju ligga något i det.
Man kan egentligen inte göra så men det har funkat helt okej för mig.
Oftast så använder jag erfarenhet från serien Vänner, min favoritserie.
Mest eftersom att jag kan identifiera mig med dem alla lite, speciellt Phoebe och Joey men det finns dagar då jag känner mig mer som Ross eller Rachel eller så… Just på sistone har jag kännt mig väldigt Chandler, hmmm.

Fyfan, alltid ska det komma olägligt.
Jag kan bli kär i någon i en dröm! Mmm, det är sant.
Drömde om en person en gång, blev kär… :@
Snart gick det över och jag blev kär igen men det har gått över litegrann.
Och nu.. PHOW har det hänt igen, fyfan vad drygt…
Iofs har jag gillat denna person ett tag litegrann men nu är jag lite små kär och det suger…

JAG HATAR KÄRLEK!!!!

I don’t have to tell you things are bad.
Everybody knows things are bad.
It’s a depression.
Everybody’s out of work or scared of losing their job.
The dollar buys a nickel’s work, banks are going bust, shopkeepers keep a gun under the counter. Punks are running wild in the street and there’s nobody anywhere who seems to know what to do, and there’s no end to it.

We know the air is unfit to breathe and our food is unfit to eat, and we sit watching our TV’s while some local newscaster tells us that today we had fifteen homicides and sixty-three violent crimes, as if that’s the way it’s supposed to be.
We know things are bad – worse than bad.
They’re crazy.
It’s like everything everywhere is going crazy, so we don’t go out anymore.
We sit in the house, and slowly the world we are living in is getting smaller, and all we say is,

’Please, at least leave us alone in our living rooms. Let me have my toaster and my TV and my steel-belted radials and I won’t say anything. Just leave us alone.’

Well, I’m not gonna leave you alone.
I want you to get mad!
I don’t want you to protest.
I don’t want you to riot –
I don’t want you to write to your congressman because I wouldn’t know what to tell you to write.
I don’t know what to do about the depression and the inflation and the Russians and the crime in the street. All I know is that first you’ve got to get mad.
You’ve got to say,
´’I’m a HUMAN BEING, Goddamnit! My life has VALUE!’
”I’M AS MAD AS HELL, AND I’M NOT GOING TO TAKE THIS ANYMORE!”

Network 1976

Howard Beale