Humör: Ledsen

Så var man hemma då, kan inte riktigt fatta det. Att de två bästa åren i mitt liv är slut, vad händer nu? Vad har ödet väntades åt mig nu? Jag tror jag vet vad som komma skall men usch, det här är jobbigt.
Dagen som var så långt bort under 2 år kom igår och det var jobbigt, usch vad jobbigt det var.
Tårarna, de ledsna ansikten, slutet speglandes i allas ög0n. Misären och ångesten.

Pappa sa att dem skulle komma och hämta mig vid 16:00 med min lillebror, men dem kom vid ungefär 14:00, det var jobbigt det med.
Jag gick frÃ¥n hans rum, ut i korridoren ”De är här nu”. Vi kom fram till att jag skulle ringa precis innan jag for, jag grät inte, han grät inte, vi grät inte. Jag hade redan grÃ¥tit sÃ¥ mycket. Vi packade in mina saker i bilen, min lärare kom fram och berättade för min pappa hur duktig jag varit under 2 Ã¥r. ”Du har en sjuhelvetes dotter”, pappa sÃ¥g nervös ut och sa ”Jaha, det lät ju bra.”, det är min pappa det.
Sen var vi redo, jag ringde honom och sa att det var dags nu. Sen gick jag ner till parkeringen och vi sa hejdÃ¥, jag grät inte dÃ¥ heller, det var jobbigare än tÃ¥rar. Jag hoppade in i bilen och dÃ¥ ringer Per och säger ”Du ska väl inte Ã¥ka utan att säga hejdÃ¥!?” sÃ¥ jag gick ut och vi sa hejdÃ¥ med, medan jag och Per sa hejdÃ¥ sÃ¥ stod han där borta, det blev jobbigare. Vi  gjorde ett till försök att sätta oss i bilen, sen bestämde vi att vi skulle äta en molkompizza, min sista molkompizza. Det gjorde vi, sen Ã¥kte vi. Jag hade bett sÃ¥ mÃ¥nga som möjligt av mina klasskamrater och skolkamrater att skriva i min bok och det var sÃ¥ fint att läsa, det kändes sÃ¥ bra i hjärtat. <3

Vid 00:00 var vi hemma. Vi packade in lite saker, jag gick och la mig, mamma frågade om jag var sur. Tova, min lilla bebis fattade nog att jag var ledsen så hon gick och la sig i min säng med mig. Jag kollade igenom extra materialet på vår molkom dvd och grät lite, sen kollade jag på bakommaterial på vänner och somnade.

När jag inte vaknade i Molkom, med honom, så grät jag igen.
Allt känns som slutet i O.C.

Jag har gjort något dumt.
Jag har gjort någon ledsen.
Jag har tryckt ner någon på marken när denne redan låg ner.
Utan att riktigt veta om det, fastän det var så uppenbart.
Men dimman var så tät, jag såg inte vad jag gjorde.

Jag vill göra allting bra igen, jag vill laga allt.
Jag vill plåstra om dig, hålla om dig och finnas där.
Jag vill reparera, jag vill bygga.
Jag vill inte förstöra, jag ville aldrig det.

Men jag är så klantig, en elefant i en porslinsaffär?
Det blir så fel ibland, jag är så konstig, missanpassad?
Det följer med på köpet, inlagd i en jobbig plastförpackning.
Det är svårt att få bort plasten, men när man väl kommer till insidan
tror jag att man tycker att det var värt det, trots allt.

Jag kan inte titta upp mot himlen om natten längre.
För hela stjärnhimlen påminner mig om dig.

Igår slog något fel i Annas (jag) huvud och hon bestämde för att försöka förstöra saker för mig.
Hon bestämde sig för att sms trakkassera (stavning) en kille, eller till och med två som jag skulle kunna säga betyder lite mer för mig än vad vanliga kompis killar gör, speciellt en av dem.

Hon bestämde sig bland annat för att skicka ett skämt till honom som faktiskt till och med jag trodde att han skulle tycka var lustigt men han blev less och arg och sen brast allt för henne och hon avslöjade massa hemligheter om mig som jag inte ville dela med mig av egentligen, speciellt inte till honom. Medans hon grät på insidan satt jag och skrattade med Anna Svart (inte jag) och Sofia-Linn (inte jag heller för den delen). Det var freaky.

Och hela världen snurrar nu och när någon tar tag i min hand för att stabilisera mig så ser jag världen genom dennes ögon, jag blir själv paranoid, själv ledsen och känner mig utfryst med men jag kan hålla för min mun och lyckas hålla käften. Vi kollade på franska kortfilmer om kärlek medan vi var ledsna med passion, någon hatade med passion och någon orkade inte, kände hur energin försvann och det med passion.

Alla springer iväg från mig nu, alla puttar till mig och springer därifrån precis som i drömmarna jag hade som lite om att mamma skulle springa ifrån mig. Betyder det att det är min sanna mardröm? Min sanna skräck och rädsla? Att bli lämnad.

Varför måste jag hålla kvar i era trådar tills era tyger tillslut går sönder och jag inte har någonting kvar!?
Förlåt.

Jag kanske är störd och dum i huvudet som det skämtas om, trots allt.

Inte för att jag vet ifall någon där ute läser.
Men förlåt för att jag inte skrivit här nyligen.
Sanningen är att jag just nu håller på att gå sönder.
Och det gör ont.

 Jag känner mig konstig nu.
Jag vet att det är mina egna tankar som får mig att tänka så.
Just nu känner jag mig otillräcklig och oattraktiv.
Varför tänker jag så? Varför får jag mig själv att tro det?

Inget av det är ju sant.
Jag var puckad som trodde det i en timme eller två.
Nu ska jag sova och imorgon (senare idag) är allting glömt.

God natt.

Jag har pms. Det är inte så jävla roligt.
Jag dampar på allt och alla, speciellt på mamma.
Hon är ganska lätt att dampa på, jag anstränger mig sjukt hårt för att inte gå berzerk på någon eller något..

Att föremålen placerats precis här, där jag är. Är det ett rop på hjälp?
Jag trodde att det var borta men kanske finns det kvar.
Jag vågar inte fråga dig längre, jag försöker att inte låtsas om det men det går inte.
Varje gång jag hör det välbekanta ljudet är det som knivar i mitt hjärta, jag kan höra det på långt avstånd.
Varje gång jag ser det i dina ögon känns det som om jag är hopplös, värdelös.
Men hur ska jag hjälpa dig när jag bara får skit för det?
Hur ska jag hjälpa dig när jag inte längre har energi till att försöka.

 Okej det här är verkligen inte en av de bästa veckorna i mitt liv.
Har varit deppad utan någon egentlig anledning, av en massa orsaker.
Jag tycker att det är tråkigt att detta år ska sluta, jag längtar hem, jag är less på massa saker, jag har pms, jag har cirka 150 spänn kvar att leva på tills nästa fredag, jag stör mig på minsta lilla sak och för cirka en timme sen ringde min mamma mig och berättade att hon kanske har fått njursten igen och åker och träffar en doktor vid tre.

Definitivt top tio av sämsta veckor i mitt liv.
Jag hoppas att min teori om att ”ur skit växer blommor” fortfarande stämmer för isÃ¥fall kommer det hända mig nÃ¥got riktigt bra snart…

Hmmm, jag vet faktiskt inte riktigt ifall jag är stressad eller ej just nu.
Samtidigt som jag är megastressad för vissa grejer så finns det andra saker som det är så sjukt onödigt att bli stressad över. Det är grymt tragiskt att jag någonstans inom mig bara längtar efter att få sova. Förstår lite alla som stannade hemma i ett år och gjorde ingenting innan de läste vidare efter gymnasiet, det ska jag nog också göra efter mina två år här. Om inget annat kul dyker upp, ett år hit och dit, vad gör det? Så kan jag säga att jag sovit då och haft det rastlösa i mitt liv.

Efter fredagen finns det typ inget kvar att stressa över, sÃ¥ sjukt skönt. Fast mÃ¥ste ju fÃ¥ ihop ett manus. Om jag är duktig sÃ¥ fÃ¥r jag ihop det ikväll, efter jag skrivit detta ska jag skriva pÃ¥ mitt manus. Sen ska jag skÃ¥despela i en film och sen ska jag fanimej inte planera inför actiondagen imorgon, man planerar inte lek och därmed BASTA, annars är jag fan inte med längre, men det ska bli kul…. Tror jag.