Jag har gjort något dumt.
Jag har gjort någon ledsen.
Jag har tryckt ner någon på marken när denne redan låg ner.
Utan att riktigt veta om det, fastän det var så uppenbart.
Men dimman var så tät, jag såg inte vad jag gjorde.

Jag vill göra allting bra igen, jag vill laga allt.
Jag vill plåstra om dig, hålla om dig och finnas där.
Jag vill reparera, jag vill bygga.
Jag vill inte förstöra, jag ville aldrig det.

Men jag är så klantig, en elefant i en porslinsaffär?
Det blir så fel ibland, jag är så konstig, missanpassad?
Det följer med på köpet, inlagd i en jobbig plastförpackning.
Det är svårt att få bort plasten, men när man väl kommer till insidan
tror jag att man tycker att det var värt det, trots allt.

Jag blir så förvånad varje gång jag utan anledning börjar gråta såfort jag är ensam. Det är inte alltid men det är absolut minst en gång i veckan, för att så många saker är krävande av mig just nu. För att jag är så extremt förvirrad i så många delar av mitt liv, när världen snurrar och alla lyckas stå upprätta med fötterna på jorden utom jag som snurrar med och blir yr. När alla uppfattar mig som en skör person men utan problem när jag egentligen bara är yr och inte hinner med i alla svängar och jag blir så arg för att universum har utsett mig till den personen, den personen som tas för att vara dum och ointelligent när jag egentligen bara skriker på insidan istället för utsidan så att andra ska kunna höras. Så att de gjort bort det och kan hålla käften när det är min tur att skrika högst av alla.

Och varje gång jag bryter ihop för att jag tänker på saker där hemma, på framtiden och min plats i den så bryter du dig ut ur buren jag så jobbat på att bygga in dig i och återigen tänker jag på när du höll om mig, när vi höll om varandra och två armar, två händer inte var nog för vi ville omsluta varandra på alla vis. När det kändes som att vi båda hittat något vi så länge letat efter men jag sedan insåg att jag hade fel, jag var ensam, bara jag hittade något för att sedan tappa bort det igen. Ett evigt letande efter något som du eliminerade. Fan fan fan fan fan jävla helvetes fan.

Så, nu är jag klar och kan niga.

Jag tror jag har börjat förstå nu, jag tror att jag börjat gå mot insikten
om att man inte är svag för att man vågar visa känslor.
Du är inte svag för att du gråter.
Du är inte svag för att du älskar.
Om du vågar vara kär, vågar älska någon så är du stark.
Kärlek är ju trots allt bland de svåraste sakerna som finns.
Kärlek gör ont, kärlek klär av dig naken så att alla kan se ditt sanna jag.
Stark Kärlek lämnar alltid efter sig ett sår,
ett sår som inte alltid snabbar på sig att bli ett ärr.

Det finns folk som inte tror på att det finns en själ,
har de människorna verkligen varit kära?
Så kära att själen verker och det gör ont att andas.
Så kära att det fräter på hjärtat och glöder i skelettet.
Så kära att varje andetag förvandlas till svavel och varje hjärtslag till en hjärtattack.

Nä, inte fan är man svag för att man känner saker.
Inte fan är man svag för att man gråter medan man sakta dör.
För jag tror att jag förstått att redan vid födseln, så börjar vi dö.
Känslor, kärlek, hat, sorg är alla som en cigarett.
Desto mer, desto fler, desto mer förödande.

Livet är en långsam död.
Och gud, gud vad vackert det är.

Och mina murar, som jag så varsamt byggt upp.
Folk som försökt att rasera dem och folk som bara,
stannat utanför.

Hand-i-hand.

En bit ur en dikt jag skrev för lite mindre än ett år sedan.

Shit.

”Kvällen går och tillslut hamnar vi i deep talk rummet med några få personer, jag älskar sådana stunder. Där man får prata om allt och det finns någon slags fin stäming över det hela trots att det är fyllt med sorg och ångest ibland. Jag gillar det för att det är det perfekta ögonblicket för mig att släppa ut all info och all min ångest över mitt förflutna och de hemska spökena som så länge hemsökt mitt hjärta, jag skulle kunna släppa ut dem och för en stund skulle jag få medlidande, folk skulle hålla om MIG och det skulle vara mig de tröstar för en stund. Det skulle kännas så jävla bra, jag skulle få gråta och bli kramad och den där underbara varma vätskan av kärlek skulle sprida sig igenom min kropp. Det var så länge sedan, all varm vätska har torkat ut och jag fryser.

Men jag säger inget, för jag hatar att gråta och stå i centrum då jag gråter, jag hatar när alla kollar på mig då och ser att jag kan vara svag och att jag inte är någon superhjälte eller någon laura croft utan att jag är mänsklig och att jag har svaga punkter som får mitt hjärta att förruttna och svida.”

Ibland vill jag fråga dig, om du undrar när jag blev kär i dig och varför.
Ibland vill jag fråga dig hur det kändes när jag berättade det.
Ibland vill jag fråga dig ifall det gör dig illamående.

Men jag gör det inte
För det vore bara dumt-

In yesterday…

:z